Artist´s statement om utställningen "Speglas och göras synlig; tidiga influenser och konsekvenser"

nutid och dåtid; digitalt foto (emsp)

Jag hade en separatutställning "Speglas och göras synlig; tidiga influenser och konsekvenser" på Kulturhuset i Järpen 22 aug - 6 sept 2015; det var Åre Konstförening som ställde ut mig. Min utställning ingår som ett delprojekt i konstprojektet ”Spegla och göra synlig, ett konstprojekt i Järpen, om Järpen, för Järpen” och är det första av flera att färdigställas. Utställningen är en hommage till Marcel Duchamp, som gjorde det möjligt att arbeta med färdiga objekt, med ”readymades” inom konsten. Och till Kristin Aarnes, norsk bildkonstnär, som visat mig på möjliga sätt att tänka och arbeta med installationer och rum.

Utgångspunkt för utställningen är begreppet ”identitet” och är ett försök på att gestalta erfarenheten av att växa upp i Järpen, en mindre industriort, under 50- och 60-talen, att vara utlänning där med föräldrar som inte riktigt kunde tala svenska. De kom med influenser från Norge och Danmark, och fastän min mamma hade valt mitt förnamn för att hon tyckte det var vackert, var det i Järpen och Sverige  ”konstigt”, ett som få eller ingen i min omgivning kunde uttala riktigt.

Min utställning är djupt personlig på så vis att allt som visas, allt som används för att göra installationer och bilder är personligt kodat, vare sig det är torkade blommor från porslinsblommor (krukväxt min mamma hade) eller slangklämmor (som min pappa använde i sitt jobb) eller bilder av hibiskusblommor. Nallen i utställningen är mitt ”alter ego”, den här gången iklädd rollen som ”Husmoderns dotter”. Hen, Rufus, kom till mig när jag var 16 år och tagit realen och har följt mig sedan dess. Hen började som en ”han”, men har med åren utvecklat en mer flytande könstillhörighet.

Andra ledet i utställningstiteln ”tidiga influenser och konsekvenser” har utgjort en ram för arbetet, det har gett en riktning i förhållande till vilket material från mina "samlingar" som skulle användas. Jag har fokuserat på tidiga visuella intryck, på saker i mitt barndomshem och i min pappas bilverkstad som jag tyckt om att se på och på den textila tradition som jag fostrade in i. Jag har utifrån detta  följt spåren till egna uttryck och till konsten.

I DN 14 augusti 2015 skriver Fredrik Stage att han under många år bar med sig en lapp med ett citat av den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko: ”Att alltid vara en smula barn, det är att vara verkligt vuxen”. Det kan stå som devis för min utställning.

Utställningen genomfördes med stöd från 

Textilt i Trondheim, Järpen och Östersund

Det här inlägget gjorde jag 13 jan 2011. Det har flyttat hit från min andra blogg (Se Järpen; en husmorsdotters blogg) 

Hanna Ryggen konstnär
Det är lätt att glömma att vi som bor i Åre kommun har nära till en relativt stor stad med ett omfattande utbud av konst och kultur. Och då menar jag inte Östersund utan Trondheim, en stad med ca 170 000 innevånare och som är tredje största i Norge.  Här finns bl.a. Trondheims Kunstmuseum och Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum, båda institutioner som har hög kvalité på sina utställningar och som visat textilkonst i världsklass. Nordenfjeldske med sin samling av Hanna Ryggens bildvävnader är alltid värt ett besök. (Hanna Ryggen var en svensk konstnär som träffade en norsk målare och som bosatte sig i Norge och började väva bilder i stället för att måla). 

Løvaas & Wagle: detalj från Operahuset

I dagarna pågår det en utställning på Trondheims Kunstmuseum "Norsk tekstilkunst i et internasjonalt perspektiv" som jag tror det är väl värt att se.  Utställningen pågår till 27.02. Många norska textilkonstnärer har sedan 1970-talet varit konceptuellt inriktade och provat sig fram i nya textila landskap. Inte många tänker på eller vet om att hela utsidan av operahuset i Oslo är utsmyckat av konstnärsduon Løvaas § Wagle, båda konstnärer som arbetar utifrån textila tekniker och med textila material. Operahusets utsida består av perforerade plattor och mönstret kommer från ett vanligt vävmönster som används till handdukar och tvättlappar.

Jag har själv en textil utbildning och det var i bildvävandet som mitt konstnärskap började. Utställning "Verkligheten sätter spår" på Kulturhuset i Stockholm 1976 fick mig att börja drömma om att själv väva bilder. Vilket jag också gjorde under en del år. Det var när jag flyttade till Norge som jag satte den drömmen ut i livet och jag upplevde jag ingick i en tradition som i rakt nedstigande led utgår från Frida Hansen, Hanna Ryggen och Synnøve Anker Aurdal. Textil har alltsedan jag var barn fått mitt hjärta att klappa och det är därför glädjande att textil konst verkar vara på uppåtgående igen. Den blev nästan helt borta i konstvärlden under 80- och 90-talen efter en enorm expansion under 60- och 70-talen. Också här hos oss blir det möjlighet att se textil. På Kulturhuset i Järpen 18.03 - 03.04 ställer Åre konstförening ut Emma Jönsson som arbetar med broderi. Jag tycker Emma har ett sådant poetiskt uttryck i sina bilder och det ska bli så roligt att se hennes utställning. Emma ska troligtvis också ha en work-shop om fritt broderi i samband med utställningen. Om man tycker om att brodera och/eller vill prova på något nytt har man en chans då. Det blir också möjlighet att brodera mer eftersom   Elsa Agélii håller en kurs i Östersund i fritt broderi 25-27 mars. Elsa är en nestor inom svensk textilkonst och hennes självporträtt på utställningen på Kulturhuset kommer jag ihåg än. Elsa har också grundat Täcklebo Broderiakademi en förening som på olika sätt främjar spridandet av broderi. 

Korallrevsvirkning

När jag nu håller på och slår ett slag för textila uttryck vill jag avslutningsvis nämna "korallrevsvirkning", stickgrafitti och korstygn med "fula" texter. Det är bara att söka på orden så kommer det upp massor med bloggar och annan information. Härligt! Korallrevsvirkning är en världsomspännande rörelse som startades av Christine och Margaret Wertheim. Upphovet var bl.a att världens korallrev håller på att förstöras pga klimatförändringarna.  Deras verksamhet har givit virkning ett uppsving utan like. Stick- och virkgrafitti är också världsomspännande rörelser  
Upplagd av Eirin Marie Solheim Pedersen

Å alla kära systrar! kvinnofrigörelse och det textila arvet

Det här inlägget skrevs 24 jan 2011. Det har flyttats från min andra blogg Se Järpen: en husmorsdotters blogg

Omslagsbild

Ebba Witt-Brattström utkom med boken "Å alla kära systrar!" 2010 och den fanns högt upp på min julklappslista (vad är en jul utan nya böcker); en god väninna gav mig den. Boken är Witt-Brattström berättelse om sjuttio-årens kvinnokamp, om hennes arbete i Grupp 8. Den är också en bra illustration av slagordet "det personliga är politiskt", genom att använda sin egen historia synliggör hon något mycket större, en omfattande kollektiv rörelse. En sak som är roligt med "Å alla mina systrar!" är alla illustrationer, speciellt de som visar böcker. Det var som att möta gamla vänner, eftersom jag har läste de flesta som omnämns. Läsandet satte igång en reflektion om min egen väg till kvinnomedvetande och till skapande arbete. En väg där litteraturen spelade en viktig roll men också textilen.

   Jag flyttade till Stockholm i början av 1970-talet för att börja läsa på universitetet. Det blev möjligt genom införandet av studielån och genom uppmuntran från mina lärare. (Ingen i min familj hade någon högre utbildning.) Det var också något som låg i tiden, utbildningspotentialen skulle tas tillvara, lovande ungdomar från mindre bemedlade familjer skulle också ges möjlighet till högre studier. För mig var det ett stort och viktigt steg att börja på universitetet; jag hade börjat drömma om att bli forskare tidigt i tonåren och fick nu en möjlighet att förverkliga min dröm. Först senare insåg jag att jag också drömde om att bli konstnär. (Det tog sin tid att förena dessa båda drömmar.)
  De första åren i Stockholm handlade mycket om att bli medveten om var jag kom ifrån, vilken klass jag tillhörde, hur min familjs historia såg ut. Gradvis insåg jag att det att vara av kvinnligt kön också spelade en roll, kanske mycket större än jag först trott. Några förväntningar kom till syne som jag inte var beredd att godta. Vad jag än skulle, inte var det att göra som min mamma, att vara hemma med barn.
   Jag var aldrig medlem av Grupp 8, först kändes det inte som om jag skulle platsa och sedan flyttade jag till Norge. Där engagerade  jag mig både politiskt och kulturellt, ett engagemang som ännu inte tagit slut. Har man väl tagit på sig kvinnobrillorna är det svårt att ta av dem, ens syn vrängs på ett speciellt sätt. Ebba Witt-Brattström ser kvinnorörelsen för ett gigantiskt kunskaps- och bildningsprojekt och det håller jag med henne om. Vi som engagerade oss på sjuttiotalet behövde se hur våra rötter såg ut, behövde veta vilka kvinnliga tänkare, politiker, författare och konstnärer som funnits före oss och kunskapsprojektet innebar att kvinnors arbete inom alla områden behövde lyftas fram, göras synligt, tänkas över, förstås. Vi var överbevisade om att historieskrivningen var falsk, att det var en lögn att kvinnor inte betytt något, att vi aldrig uträttat något av betydelse. Och grävningen gav resultat, en enorm kunskaps- och teoribyggnad har tagit form inom många områden - det är det jag tänker på som feminismen. Och grävande pågår fortfarande i mer professionella former, med mer tyngd. 
   Att bli medveten om historien innebar för min del att jag behövde lära mig mer om det textila arvet. Att hålla på med textil var ett sätt att bli sedd och att få erkännande och att få vara tillsammans med mödrar, fastrar, mostrar, vuxna kvinnor, att bli inlämnad i en kvinnlig gemenskap där jag kunde vara kreativ (om än inom några gränser). Jag tyckte om att sticka, virka och att brodera. Vackra tyger. Spetsar. Garn. Färger. Många år senare kunde jag på en kurs i fritt broderi hos Elsa Agélii släppa korsstygnen fria och njuta av att släppa alla måsten som följt med broderiet. Textil skapande blev viktigt för mig och när jag för ett par år sedan såg utställningen "Konstfeminism", blev den liksom "Å alla kära systrar!" en form för minnesarbete. 
   Ebba Witt-Brattström konstaterar att alla som på något vis var inblandade i den tidiga kvinnorörelsen blev berörda, förändrade. Jag tror som hon att ingen har gjort avbön för sin medverkan, även om rörelsen ibland for ganska hårdhänt fram med individerna. Det går liksom inte, man kan inte förändras tillbaka. Och det var inte bara vi som var engagerade som blev berörda, det gällde också samhället som sådant - utan oss inga dagis, ingen fri abort, igen föräldraledighet. 
   Det mest fantastiska var ändå att förutsättningarna för att vara kvinna förändrades, vi kunde bli tänkande och kännande varelser i världen och börja arbetet att konstituera oss som självständiga subjekt. Den bild som fanns av det skapande subjektet, att det var  manligt konstituerat har ändrats till att det också kan vara kvinnligt. Det i sig är ingen liten seger!
Upplagd av Eirin Marie Solheim Pedersen

Jada, dada - tant mig hit och tant mig dit

Elsa von Freytag-Loringhoven 1922

Kvinnan på bilden kallades Baronessan och tillhörde New Yorks avantgarde under mellankrigstiden. Hon var också en riktig baronessa. Elsa von Freytag-Loringhoven  är en av många kvinnliga konstnärer som osynliggjorts, tappats bort och negligerats för att hon inte var "ren" nog varken etniskt eller uttrycksmässigt. Och så tillhörde hon fel kön. Hon, liksom många andra kvinnliga konstnärer under modernismens tidiga år verkar så till den milda grad ha hotat en manlig hegemoni, en manligt världsbild att de nästan helt uteslutits när modernismens historia skulle skrivas. 
   Jag har läst Tom Sandqvists bok "Det andra könet i öst - om kvinnliga konstnärer i den Central- och östeuropeiska modernismen" och den är på många vis en oroväckande bok. Och  banbrytande. Och inspirerande. Genom Sandqvists forskningsarbete får vi en bit av konstens historia som, åtminstone för mig, varit okänt. Han skriver om (och namnger) många av de kvinnliga konstnärer som verkade under den habsburgska dubbelmonarkin, i de områden som idag är Rumänien, Serbien, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Polen, Litauen, Bulgarien och några till. Det fanns mängder, de flesta idag bortglömda, osynliga. 
   Sandqvist har ett mycket mer uttalat teoretiskt perspektiv på sitt forskningsmaterial i den här boken än när han skrev "Ett svunnet Europa. Modernismens glömda rötter" (Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2009). Hans teoretiska perspektiv på kvinnors skapande gjorde det som ibland händer när använd teori är relevant - ting faller på plats och större mönster blir synliga. De frågeställningar som tas upp i boken känns relevanta också för situationen idag, tyvärr måste jag tillfoga. Vems normer är det som gäller, vem det är som får vara med, vem är det som ges tolkningsföreträde är fortfarande en fråga om klass och kön, om kontakter och nätverk, om att passa in eller inte. 
  En av Sandqvists teoretiska infallsvinklar är att "kvinnor citerar kvinnlighet" eftersom det inte finns egna normer för det kvinnliga självet. Det är något som jag kunde känna igen mig i, ja mer än så, det kändes träffande; vad annat har många av de aktiviteter jag hållit på med varit annat än att citera kvinnlighet. Härma, ta efter, göra det kvinnor brukar göra. Å andra sidan, har jag försökt komma undan det genom att tänka igenom vad jag hållit på med och närma mig de aktiviteter och sysslor som jag som ung flicka förväntades intressera mig för konceptuellt. Det har varit ett sätt att undersöka "näringsinnehållet" i det som erbjuds små flickor, unga tjejer och vuxna kvinnor som meningsfulla sysselsättningar. Vad ger det för tanken, för den intellektuella och känslomässiga utvecklingen att samla bokmärken, att leka med klippdockor, att duka bord, att lära sig att sminka sig, att vakta på vikten, att laga mat, brodera och väva. 
   Jag vet inte om jag kan säga att jag slutat citera, jag hoppas det så att vad jag än intresserar mig för och gör är integrerade aktiviteter i mig. 
  Bilden av Baronessan och en tillhörande text om cyborgen hittade jag i en ny glossy norsk tidskrift för unga intellektuella. En cyborg är en blandning av något biologiskt och något artificiell. Donna Haraway var den som lanserade begreppet/föreställningen i början av 1990-talet och intresserade kan läsa mer om detta i "A Cyborg Manifesto: Science, Technology, and Socialist-Feminism in the Late Twentieth Century," in Simians, Cyborgs and Women: The Reinvention of Nature (New York; Routledge, 1991). Nu är jag inte så intresserad av cyborgen som metafor för ett annat varande i världen, kopplingen till maskiner och teknik känns för brutal. Också som  bild av ett kvinnligt subjekt. Men kvinnor som bryter normer, beter sig och är allmänt opålitliga i förhållande till gällande uppförandenormer tilltalar mig mycket. 
   Ibland kan jag bli djupt avundsjuk över att inte fått vara med när dada florerade, när Gertrude Stein höll hov i Paris, när  kvinnor som Baronessan dansade och bröt normerna för hur kvinnor skulle bete sig. Samtidigt som jag kan önska mig till 1920- och 30-talens Paris vet jag att arbetet med att bryta förväntade normer för vad en kvinna kan tänkas göra, vara och säga varit en ledande tråd för mig så länge jag kan komma ihåg. Idag inom ramen för ett "tantkoncept". Jag gillar tanter som kan tänka och som har humor.

Mer om den föremålslösa konstens bakgrund

Marcel Janco Mask 1919 (?

Det här inlägget tar utgångspunkt i det forskningsarbete som den svenska konsthistorikern Tom Sandqvist har gjort om villkoren och utveckling av den moderna konsten i Central- och Östeuropa runt förra sekelskiftet och en bit in på nittonhundratalet. Ingela Lind kallar i en recension i DN 13/01-11 hans arbete för epokgörande och det håller jag med om. Jag har läst tre av Sandqvists böcker: DADA Öst (2005), Ett svunnet Europa - modernismens glömda rötter (2009) och  Det andra könet i öst - om kvinnliga konstnärer i den Central- och Östeuropeiska modernismen (2010). 
   Alla tre ger med sina olika vinklingar en fyllig bild av ett stycke Europa som i alla fall jag visste väldigt lite om. Precis som med boken om Malevitj verk "Svart och vit" som jag skrev om i förra inlägget, fördjupas min bild och förståelse av vad konstnärligt arbete kan tänkas vara genom Sandqvists böcker. Och hans forskningsarbete visar på ett arv som jag som konstnär känner stor tacksamhet över att få tillgång till. Mycket jag undrat över inom konsten blir mer begripligt och jag får möjlighet till djupare förståelse och att se större sammanhang. Europa vävs samman. Och på samma vis som det inom kvinnorörelsen har gjorts ett omfattande arbete för att synliggöra glömda och förtigna kvinnliga yrkesutövare inom kulturen synliggör Sandqvist en mängd enskilda konstnärer och grupperingar från hela det habsburgska riket. Genom att nämnas vid namn synliggörs de. Det blir ibland lite mycket att hålla reda på, men jag ser Sandqvists böcker som en form för referenslitteratur genom mängden av konstnärer som namnges och kontextualiseras. Fotnoterna är en guldgruva om man vill läsa vidare, mer. I böckerna synliggörs också tanketraditioner, uteslutningsmekanismer påtalas och, inte minst viktigt, i den sist publicerade boken (2010) är genusperspektivet explicit uttalat, frågan om varför den stora mängd kvinnliga konstnärer som var involverade i utvecklandet av modernismen raderats ut ur konsthistorien, varför de inte tagits med, ingår.
   Det är olika aspekter i varje bok som fastnat hos mig. DADA Öst gjorde att jag fick syn på den judiska kulturens centrala plats för utvecklingen av en konst som jag dras till - DADA mer än något annat. Dada ses ofta som ett västeuropeiskt fenomen, men Sandqvist visar att flera av de tongivande konstnärerna hade sitt ursprung i Rumänien, i den judiska befolkningen där. När de flyttade till Västeuropa hade de med sig ett kulturellt arv som var burleskt och språkorienterat. Detta togs i bruk inom Dada. Sandqvists bok gör att tråden från Dada till Fluxus, till t.ex. John Cage och Joseph Beuys blir tydlig. 
   Läsningen av DADA Öst har också fått mig att inse vilken fruktansvärd förlust vi har utsatts för genom nazismens folkmord på Europas judiska befolkning. Att den östjudiska kulturen utraderades har gjort allas vår kulturella mylla eller jordmån urlakad, mycket mindre bördig än den skulle kunnat vara. Från de många som flydde till USA har impulser kommit, men det är en hisnande tanke att försöka föreställa sig vad det skulle inneburit för utvecklingen av den europeiska kulturen om konstnärerna och miljöerna funnits kvar.

Omslag till tidskriften Zwrotnica 6/192

   I Ett svunnet Europa är det det habsburgska imperiet och dets sönderfall som bildar fond för Sandqvists undersökning. Det var fascinerande att bli påmind om att det för inte alltför länge sedan fanns ett gigantiskt imperium mitt i Europa. Arvet från det har inte kunnat undersökas och utforskas förrän nu, när kommunismens upphörande gjort arkiv tillgängliga, resor möjliga och forskningsresultat tillgängliga. Halvt glömda namn på områden och städer dyker upp i boken, namn som lika gärna kunnat tillhöra fantasygenren, namn som jag bara hört "viskas" tidigare: Böhmen, Galizien, Mähren, Dalmatien, Lodomerien, Illyrien, Istrien. Liksom i DADA öst visar Sandqvist i Ett svunnet Europa på de judiska befolkningsgruppernas centrala position i utvecklingen av det nya, det moderna. 
   I Ett svunnet Europa stiger också kaféerna och restaurangerna fram som de betydelsefulla mötesplatser de var för samtal om kulturella frågor, för umgänget och utarbetandet av idéer. Den tidens motsvarighet till nätet. Sandqvist skriver att modernismens ideal om renhet, stringens och konsekvens aldrig var ett ideal i Central- och Östeuropa, det var synkretistiska förhållningssätt som gällde (eller eklektiskt som det nedvärderande också benämndes). Konstnärer skrev, målade, drev tidningar, var engagerade i teateruppsättningar, ordnade utställningar, engagerade sig politiskt i nationella rörelser, i socialistiska, konstnärliga etc, etc. Man kan säga att de ställde sin kapacitet till förfogande, att de ville vara delaktiga i samhällsbyggandet.    

O. Rozanova Föremålslös komposition 

Sandqvists böcker har också hjälpt mig att se den visuella och tankemässiga tråden från Olga Rozanova till Mark Rothko, till Josef Albers och Johannes Itten. Jag har t.ex kunnat placera in supramatismen (en filosofisk term som enligt Nakov betecknar en föremålslös skapelse) och texter som jag tidigare läst av Wassily Kandinsky och Paul Klee i ett tankesammanhang som tidigare varit högst oklart. Några av källorna för det teoretiska arbetet med färg och färgläror som konstnärer gjorde före och efter andra världskriget har också uppenbarats. Rozanova (1886 - 1918) var tillsammans med bl.a Malevitj involverad i att tänka nytt om konst och konstutövning. Rozanovas färgkompositioner står på intet vis tillbaka för Rothkos eller Albers´, men hon brukar inte bli omnämnd som en teoretisk föregångare.
   I den senast utkomna boken Det andra könet i öst - om kvinnliga konstnärer i den Central- och Östeuropeiska modernismen tar Sandqvist upp genusfrågan. Och bra är det för under läsningen av Ett svunnet Europa undrade jag mig över frånvaron av namn på kvinnliga konstnärer. Det var som om kvinnofrågan och emancipationen inte funnits som sociala rörelser i den delen av Europa som Sandqvist skriver om. När jag läser Det andra könet i öst inser jag att Sandqvist haft ett omfattande material och att det kanske inte skulle fått den teoretiska inramning som det nu har, om det tagits med i Ett svunnet Europa. Nackdelen är att kvinnliga konstnärer ännu en gång faller utanför den generella konsthistorien; vi särbehandlas, får en egen bok, blir de som inte riktigt hör med. För mig är det en självklarhet att ha med ett genusperspektiv också när det är männens historia som skrivs, annars blir det den generella historien och så tillkommer de andras.
   Det andra könet i öst blir också en intressantare bok att läsa än Ett svunnet Europa genom att Sandqvist explicit har ett teoretiskt perspektiv på sitt material; det finns också ett sådant i Ett svunnet Europa men det framträder inte lika tydligt. Jag tänker mig att teoretiska infallsvinklar är till för att ordna informationen, så att det blir möjligt att se mönster och sammanhang. I Ett svunnet Europa blir det otydligare eftersom det teoretiska ramverket inte används lika mycket för att diskutera olika frågeställningar.
   I skrivande stund har jag inte avslutat läsandet av Det andra könet i öst; boken reser flera intressanta frågeställningar som jag ska komma tillbaka till i ett annat inlägg. En fråga som berör mig mycket är frågan om klasstillhörighet: Vem var det som kunde bli konstnär? Vilka ekonomiska och kulturella förutsättningar var det som gjorde det möjligt för såväl kvinnor som män att välja konstnärsyrket som karriärväg? levnadssätt? 

Från föremålslös konst till ändamålslös

"Fyrsiding/Svart fyrkant" 1915 (före konservering)
olja på duk 79,9 x 79,5

När jag var i Stockholm före jul för att på Moderna Museet se utställningen av Mary Kellys verk och Modernautställningen  hittade jag en bok om ett verk av Kazimir Malevitj. Boken "Svart och vit" av Andrei Nakov är en konsthistorisk analys av ett verk av Malevitj som donerades till Moderna Museet 2004. I boken ges en bakgrund för verket och en analys av dess tillkomst. Jag har en gång i St.Petersburg sett ett orginalverk av Malevitj. Det var hans mest berömda, "Svart fyrkant" eller "Fyrsiding" som Nakov också benämner den. Utställningen som "Svart fyrkant" ingick i gjorde ett starkt intryck på mig, så starkt att jag började gråta medan jag gick där. Jag grät av tacksamhet över att några konstnärer tog på sig arbetet med att öppna en ny bildvärld, ett nytt visuellt rum som jag när jag på sjuttiotalet började närma mig bildkonsten fick tillgång till. Det är enda gången jag gråtit på en konstutställning.

Utställningen på Ryska museet omtalades som en utställning i utställningen och bestod huvudsakligen (något hade lånats in) av material som stuvats undan av konstnärerna själva när kulturklimatet i den unga Sovjetstaten inte längre gjorde det möjligt att fortsätta utforskandet av den nya typ av konst som påbörjades på flera olika ställen i Europa i början av nittonhundratalet (den här konsten har givits många olika beteckningar - föremålslös, konstruktivistisk, abstrakt är några av dem). Den uppackade utställningen hade förseglats för att bevara materialet för eftervärlden och när den visades i mitten av 1990-talet var det första gången sedan den packades ner. Den permanenta konsten på Ryska museet är figurativt föreställande (massor med socialrealistisk konst) och det var i sig en god didaktisk/pedagogisk illustration och inramning till det som visades på andra våningen i huset. Det var det som fanns på Ryska museet som konstnärerna ville bort från, ut ur.

"Svart och vit. Supramatistisk komposition" 1915 
olja på duk 80 x 80 cm

Malevitj var en del av den radikala rörelse som öppnade det bildrum som vi idag kallar modernism. Det som gör boken om Malevitjs verk så spännande är att jag genom den fick en ny puzzelbit till förståelsen av vad som drivit några konstnärer att arbeta med bildkonst. Vad deras raison d'être  varit. Att det funnits konstnärer som arbetat med både skrift och bilder för att ge visioner och komplicerade tankar form skänker tröst och ger hopp. Deras drivkraft har inte varit "att göra konst", utan något annat - kanske behov av att veta, av att förstå, av att hitta ett språk för att uttrycka sig. Att det sedan blivit konst av det är en annan sak. I Malevitj fall var det att bildgöra en stark vision av det han kallade "bildmassorna" och för det behövde han ett bildspråk som var föremålslöst.  

Jag tycker mig ha fått syn på en tråd som går från den föremålslösa konsten till abstrakt expressionism och vidare till konceptkonst. Utan tankearbetet till Malevitj och andra i början av 1900-talet skulle inte Mark Rothko och Barnett Newmans arbeten varit möjliga.

Uttrycket "föremålslöst" har bitit sig fast hos mig kanske för att begreppet ligger nära det norska uttrycket "formålsløst", dvs att inte ha något ändamål med det man företar sig. Sedan jag flyttade till Sverige har jag skrivit - mycket. Till att börja med kallade jag det "formålsløs skriving" och senare "ändamålslöst skrivande".  I min tankevärld finns det en förbindelse mellan det föremålslösa och det ändamålslösa.

   

JaDA, nu har det hänt

utanför mitt hus

Hej där! (vem det nu är jag skriver till, mest mig själv kanske) Nåja. Det är något med uttrycket "bättre sent än aldrig" som stämmer för det jag gör nu, här. Länge har jag tänkt att jag ville blogga, sent har det gått med att komma  igång, men nu är jag här. Eller är det där. Ute är det kallt och det blir fort mörkt, men solen har vänt och det har varit kallare än det är idag (-10/-15) och livet känns inte helt svart även om jag på bilden ser ut som om jag har det svårt. "Jag gör så gott jag kan och det får vara bra nog" får stå som rubrik för de sista fjorton dagarnas vedermödor som varit omskakande om ej livshotande. Jada, jaDA, JADA!