Jada, dada - tant mig hit och tant mig dit

Elsa von Freytag-Loringhoven 1922

Kvinnan på bilden kallades Baronessan och tillhörde New Yorks avantgarde under mellankrigstiden. Hon var också en riktig baronessa. Elsa von Freytag-Loringhoven  är en av många kvinnliga konstnärer som osynliggjorts, tappats bort och negligerats för att hon inte var "ren" nog varken etniskt eller uttrycksmässigt. Och så tillhörde hon fel kön. Hon, liksom många andra kvinnliga konstnärer under modernismens tidiga år verkar så till den milda grad ha hotat en manlig hegemoni, en manligt världsbild att de nästan helt uteslutits när modernismens historia skulle skrivas. 
   Jag har läst Tom Sandqvists bok "Det andra könet i öst - om kvinnliga konstnärer i den Central- och östeuropeiska modernismen" och den är på många vis en oroväckande bok. Och  banbrytande. Och inspirerande. Genom Sandqvists forskningsarbete får vi en bit av konstens historia som, åtminstone för mig, varit okänt. Han skriver om (och namnger) många av de kvinnliga konstnärer som verkade under den habsburgska dubbelmonarkin, i de områden som idag är Rumänien, Serbien, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Polen, Litauen, Bulgarien och några till. Det fanns mängder, de flesta idag bortglömda, osynliga. 
   Sandqvist har ett mycket mer uttalat teoretiskt perspektiv på sitt forskningsmaterial i den här boken än när han skrev "Ett svunnet Europa. Modernismens glömda rötter" (Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2009). Hans teoretiska perspektiv på kvinnors skapande gjorde det som ibland händer när använd teori är relevant - ting faller på plats och större mönster blir synliga. De frågeställningar som tas upp i boken känns relevanta också för situationen idag, tyvärr måste jag tillfoga. Vems normer är det som gäller, vem det är som får vara med, vem är det som ges tolkningsföreträde är fortfarande en fråga om klass och kön, om kontakter och nätverk, om att passa in eller inte. 
  En av Sandqvists teoretiska infallsvinklar är att "kvinnor citerar kvinnlighet" eftersom det inte finns egna normer för det kvinnliga självet. Det är något som jag kunde känna igen mig i, ja mer än så, det kändes träffande; vad annat har många av de aktiviteter jag hållit på med varit annat än att citera kvinnlighet. Härma, ta efter, göra det kvinnor brukar göra. Å andra sidan, har jag försökt komma undan det genom att tänka igenom vad jag hållit på med och närma mig de aktiviteter och sysslor som jag som ung flicka förväntades intressera mig för konceptuellt. Det har varit ett sätt att undersöka "näringsinnehållet" i det som erbjuds små flickor, unga tjejer och vuxna kvinnor som meningsfulla sysselsättningar. Vad ger det för tanken, för den intellektuella och känslomässiga utvecklingen att samla bokmärken, att leka med klippdockor, att duka bord, att lära sig att sminka sig, att vakta på vikten, att laga mat, brodera och väva. 
   Jag vet inte om jag kan säga att jag slutat citera, jag hoppas det så att vad jag än intresserar mig för och gör är integrerade aktiviteter i mig. 
  Bilden av Baronessan och en tillhörande text om cyborgen hittade jag i en ny glossy norsk tidskrift för unga intellektuella. En cyborg är en blandning av något biologiskt och något artificiell. Donna Haraway var den som lanserade begreppet/föreställningen i början av 1990-talet och intresserade kan läsa mer om detta i "A Cyborg Manifesto: Science, Technology, and Socialist-Feminism in the Late Twentieth Century," in Simians, Cyborgs and Women: The Reinvention of Nature (New York; Routledge, 1991). Nu är jag inte så intresserad av cyborgen som metafor för ett annat varande i världen, kopplingen till maskiner och teknik känns för brutal. Också som  bild av ett kvinnligt subjekt. Men kvinnor som bryter normer, beter sig och är allmänt opålitliga i förhållande till gällande uppförandenormer tilltalar mig mycket. 
   Ibland kan jag bli djupt avundsjuk över att inte fått vara med när dada florerade, när Gertrude Stein höll hov i Paris, när  kvinnor som Baronessan dansade och bröt normerna för hur kvinnor skulle bete sig. Samtidigt som jag kan önska mig till 1920- och 30-talens Paris vet jag att arbetet med att bryta förväntade normer för vad en kvinna kan tänkas göra, vara och säga varit en ledande tråd för mig så länge jag kan komma ihåg. Idag inom ramen för ett "tantkoncept". Jag gillar tanter som kan tänka och som har humor.