Mer om den föremålslösa konstens bakgrund

Marcel Janco Mask 1919 (?

Det här inlägget tar utgångspunkt i det forskningsarbete som den svenska konsthistorikern Tom Sandqvist har gjort om villkoren och utveckling av den moderna konsten i Central- och Östeuropa runt förra sekelskiftet och en bit in på nittonhundratalet. Ingela Lind kallar i en recension i DN 13/01-11 hans arbete för epokgörande och det håller jag med om. Jag har läst tre av Sandqvists böcker: DADA Öst (2005), Ett svunnet Europa - modernismens glömda rötter (2009) och  Det andra könet i öst - om kvinnliga konstnärer i den Central- och Östeuropeiska modernismen (2010). 
   Alla tre ger med sina olika vinklingar en fyllig bild av ett stycke Europa som i alla fall jag visste väldigt lite om. Precis som med boken om Malevitj verk "Svart och vit" som jag skrev om i förra inlägget, fördjupas min bild och förståelse av vad konstnärligt arbete kan tänkas vara genom Sandqvists böcker. Och hans forskningsarbete visar på ett arv som jag som konstnär känner stor tacksamhet över att få tillgång till. Mycket jag undrat över inom konsten blir mer begripligt och jag får möjlighet till djupare förståelse och att se större sammanhang. Europa vävs samman. Och på samma vis som det inom kvinnorörelsen har gjorts ett omfattande arbete för att synliggöra glömda och förtigna kvinnliga yrkesutövare inom kulturen synliggör Sandqvist en mängd enskilda konstnärer och grupperingar från hela det habsburgska riket. Genom att nämnas vid namn synliggörs de. Det blir ibland lite mycket att hålla reda på, men jag ser Sandqvists böcker som en form för referenslitteratur genom mängden av konstnärer som namnges och kontextualiseras. Fotnoterna är en guldgruva om man vill läsa vidare, mer. I böckerna synliggörs också tanketraditioner, uteslutningsmekanismer påtalas och, inte minst viktigt, i den sist publicerade boken (2010) är genusperspektivet explicit uttalat, frågan om varför den stora mängd kvinnliga konstnärer som var involverade i utvecklandet av modernismen raderats ut ur konsthistorien, varför de inte tagits med, ingår.
   Det är olika aspekter i varje bok som fastnat hos mig. DADA Öst gjorde att jag fick syn på den judiska kulturens centrala plats för utvecklingen av en konst som jag dras till - DADA mer än något annat. Dada ses ofta som ett västeuropeiskt fenomen, men Sandqvist visar att flera av de tongivande konstnärerna hade sitt ursprung i Rumänien, i den judiska befolkningen där. När de flyttade till Västeuropa hade de med sig ett kulturellt arv som var burleskt och språkorienterat. Detta togs i bruk inom Dada. Sandqvists bok gör att tråden från Dada till Fluxus, till t.ex. John Cage och Joseph Beuys blir tydlig. 
   Läsningen av DADA Öst har också fått mig att inse vilken fruktansvärd förlust vi har utsatts för genom nazismens folkmord på Europas judiska befolkning. Att den östjudiska kulturen utraderades har gjort allas vår kulturella mylla eller jordmån urlakad, mycket mindre bördig än den skulle kunnat vara. Från de många som flydde till USA har impulser kommit, men det är en hisnande tanke att försöka föreställa sig vad det skulle inneburit för utvecklingen av den europeiska kulturen om konstnärerna och miljöerna funnits kvar.

Omslag till tidskriften Zwrotnica 6/192

   I Ett svunnet Europa är det det habsburgska imperiet och dets sönderfall som bildar fond för Sandqvists undersökning. Det var fascinerande att bli påmind om att det för inte alltför länge sedan fanns ett gigantiskt imperium mitt i Europa. Arvet från det har inte kunnat undersökas och utforskas förrän nu, när kommunismens upphörande gjort arkiv tillgängliga, resor möjliga och forskningsresultat tillgängliga. Halvt glömda namn på områden och städer dyker upp i boken, namn som lika gärna kunnat tillhöra fantasygenren, namn som jag bara hört "viskas" tidigare: Böhmen, Galizien, Mähren, Dalmatien, Lodomerien, Illyrien, Istrien. Liksom i DADA öst visar Sandqvist i Ett svunnet Europa på de judiska befolkningsgruppernas centrala position i utvecklingen av det nya, det moderna. 
   I Ett svunnet Europa stiger också kaféerna och restaurangerna fram som de betydelsefulla mötesplatser de var för samtal om kulturella frågor, för umgänget och utarbetandet av idéer. Den tidens motsvarighet till nätet. Sandqvist skriver att modernismens ideal om renhet, stringens och konsekvens aldrig var ett ideal i Central- och Östeuropa, det var synkretistiska förhållningssätt som gällde (eller eklektiskt som det nedvärderande också benämndes). Konstnärer skrev, målade, drev tidningar, var engagerade i teateruppsättningar, ordnade utställningar, engagerade sig politiskt i nationella rörelser, i socialistiska, konstnärliga etc, etc. Man kan säga att de ställde sin kapacitet till förfogande, att de ville vara delaktiga i samhällsbyggandet.    

O. Rozanova Föremålslös komposition 

Sandqvists böcker har också hjälpt mig att se den visuella och tankemässiga tråden från Olga Rozanova till Mark Rothko, till Josef Albers och Johannes Itten. Jag har t.ex kunnat placera in supramatismen (en filosofisk term som enligt Nakov betecknar en föremålslös skapelse) och texter som jag tidigare läst av Wassily Kandinsky och Paul Klee i ett tankesammanhang som tidigare varit högst oklart. Några av källorna för det teoretiska arbetet med färg och färgläror som konstnärer gjorde före och efter andra världskriget har också uppenbarats. Rozanova (1886 - 1918) var tillsammans med bl.a Malevitj involverad i att tänka nytt om konst och konstutövning. Rozanovas färgkompositioner står på intet vis tillbaka för Rothkos eller Albers´, men hon brukar inte bli omnämnd som en teoretisk föregångare.
   I den senast utkomna boken Det andra könet i öst - om kvinnliga konstnärer i den Central- och Östeuropeiska modernismen tar Sandqvist upp genusfrågan. Och bra är det för under läsningen av Ett svunnet Europa undrade jag mig över frånvaron av namn på kvinnliga konstnärer. Det var som om kvinnofrågan och emancipationen inte funnits som sociala rörelser i den delen av Europa som Sandqvist skriver om. När jag läser Det andra könet i öst inser jag att Sandqvist haft ett omfattande material och att det kanske inte skulle fått den teoretiska inramning som det nu har, om det tagits med i Ett svunnet Europa. Nackdelen är att kvinnliga konstnärer ännu en gång faller utanför den generella konsthistorien; vi särbehandlas, får en egen bok, blir de som inte riktigt hör med. För mig är det en självklarhet att ha med ett genusperspektiv också när det är männens historia som skrivs, annars blir det den generella historien och så tillkommer de andras.
   Det andra könet i öst blir också en intressantare bok att läsa än Ett svunnet Europa genom att Sandqvist explicit har ett teoretiskt perspektiv på sitt material; det finns också ett sådant i Ett svunnet Europa men det framträder inte lika tydligt. Jag tänker mig att teoretiska infallsvinklar är till för att ordna informationen, så att det blir möjligt att se mönster och sammanhang. I Ett svunnet Europa blir det otydligare eftersom det teoretiska ramverket inte används lika mycket för att diskutera olika frågeställningar.
   I skrivande stund har jag inte avslutat läsandet av Det andra könet i öst; boken reser flera intressanta frågeställningar som jag ska komma tillbaka till i ett annat inlägg. En fråga som berör mig mycket är frågan om klasstillhörighet: Vem var det som kunde bli konstnär? Vilka ekonomiska och kulturella förutsättningar var det som gjorde det möjligt för såväl kvinnor som män att välja konstnärsyrket som karriärväg? levnadssätt?