Å alla kära systrar! kvinnofrigörelse och det textila arvet

Det här inlägget skrevs 24 jan 2011. Det har flyttats från min andra blogg Se Järpen: en husmorsdotters blogg

Omslagsbild

Ebba Witt-Brattström utkom med boken "Å alla kära systrar!" 2010 och den fanns högt upp på min julklappslista (vad är en jul utan nya böcker); en god väninna gav mig den. Boken är Witt-Brattström berättelse om sjuttio-årens kvinnokamp, om hennes arbete i Grupp 8. Den är också en bra illustration av slagordet "det personliga är politiskt", genom att använda sin egen historia synliggör hon något mycket större, en omfattande kollektiv rörelse. En sak som är roligt med "Å alla mina systrar!" är alla illustrationer, speciellt de som visar böcker. Det var som att möta gamla vänner, eftersom jag har läste de flesta som omnämns. Läsandet satte igång en reflektion om min egen väg till kvinnomedvetande och till skapande arbete. En väg där litteraturen spelade en viktig roll men också textilen.

   Jag flyttade till Stockholm i början av 1970-talet för att börja läsa på universitetet. Det blev möjligt genom införandet av studielån och genom uppmuntran från mina lärare. (Ingen i min familj hade någon högre utbildning.) Det var också något som låg i tiden, utbildningspotentialen skulle tas tillvara, lovande ungdomar från mindre bemedlade familjer skulle också ges möjlighet till högre studier. För mig var det ett stort och viktigt steg att börja på universitetet; jag hade börjat drömma om att bli forskare tidigt i tonåren och fick nu en möjlighet att förverkliga min dröm. Först senare insåg jag att jag också drömde om att bli konstnär. (Det tog sin tid att förena dessa båda drömmar.)
  De första åren i Stockholm handlade mycket om att bli medveten om var jag kom ifrån, vilken klass jag tillhörde, hur min familjs historia såg ut. Gradvis insåg jag att det att vara av kvinnligt kön också spelade en roll, kanske mycket större än jag först trott. Några förväntningar kom till syne som jag inte var beredd att godta. Vad jag än skulle, inte var det att göra som min mamma, att vara hemma med barn.
   Jag var aldrig medlem av Grupp 8, först kändes det inte som om jag skulle platsa och sedan flyttade jag till Norge. Där engagerade  jag mig både politiskt och kulturellt, ett engagemang som ännu inte tagit slut. Har man väl tagit på sig kvinnobrillorna är det svårt att ta av dem, ens syn vrängs på ett speciellt sätt. Ebba Witt-Brattström ser kvinnorörelsen för ett gigantiskt kunskaps- och bildningsprojekt och det håller jag med henne om. Vi som engagerade oss på sjuttiotalet behövde se hur våra rötter såg ut, behövde veta vilka kvinnliga tänkare, politiker, författare och konstnärer som funnits före oss och kunskapsprojektet innebar att kvinnors arbete inom alla områden behövde lyftas fram, göras synligt, tänkas över, förstås. Vi var överbevisade om att historieskrivningen var falsk, att det var en lögn att kvinnor inte betytt något, att vi aldrig uträttat något av betydelse. Och grävningen gav resultat, en enorm kunskaps- och teoribyggnad har tagit form inom många områden - det är det jag tänker på som feminismen. Och grävande pågår fortfarande i mer professionella former, med mer tyngd. 
   Att bli medveten om historien innebar för min del att jag behövde lära mig mer om det textila arvet. Att hålla på med textil var ett sätt att bli sedd och att få erkännande och att få vara tillsammans med mödrar, fastrar, mostrar, vuxna kvinnor, att bli inlämnad i en kvinnlig gemenskap där jag kunde vara kreativ (om än inom några gränser). Jag tyckte om att sticka, virka och att brodera. Vackra tyger. Spetsar. Garn. Färger. Många år senare kunde jag på en kurs i fritt broderi hos Elsa Agélii släppa korsstygnen fria och njuta av att släppa alla måsten som följt med broderiet. Textil skapande blev viktigt för mig och när jag för ett par år sedan såg utställningen "Konstfeminism", blev den liksom "Å alla kära systrar!" en form för minnesarbete. 
   Ebba Witt-Brattström konstaterar att alla som på något vis var inblandade i den tidiga kvinnorörelsen blev berörda, förändrade. Jag tror som hon att ingen har gjort avbön för sin medverkan, även om rörelsen ibland for ganska hårdhänt fram med individerna. Det går liksom inte, man kan inte förändras tillbaka. Och det var inte bara vi som var engagerade som blev berörda, det gällde också samhället som sådant - utan oss inga dagis, ingen fri abort, igen föräldraledighet. 
   Det mest fantastiska var ändå att förutsättningarna för att vara kvinna förändrades, vi kunde bli tänkande och kännande varelser i världen och börja arbetet att konstituera oss som självständiga subjekt. Den bild som fanns av det skapande subjektet, att det var  manligt konstituerat har ändrats till att det också kan vara kvinnligt. Det i sig är ingen liten seger!
Upplagd av Eirin Marie Solheim Pedersen